Runmaterialet delas in i tre perioder:
Från den äldsta tiden har vi runinskrifter framför allt i Danmark (162), där fler har hittats än i Sverige (45) och Norge (66) tillsammans. Denna period är också intressant därför att inskrifter förekommer på platser där de senare inte hittas, som i Tyskland (77) och Nederländerna (26). Enstaka inskrifter har till och med hittats i Ungern (7), Frankrike (6), Italien (3), Tjeckien (2), Rumänien (2), Schweiz (1) och Bosnien-Herzegovina (1). Anglo-saxiska runinskrifter på de brittiska öarna (17) förekommer också.
Av vikingatida runinskrifter finns den överväldigande majoriteten i Sverige (2923), med Danmark (456) och Norge (138) på andra och tredje plats. På de brittiska öarna finns både anglo-saxiska (74) och nordiska inskrifter (85). Skandinavernas geografiska spridning i både östlig och västlig riktning gör sig tydligt gällande: i Ryssland med omnejd finns 14 runinskrifter och på Grönland en enda.
Under medeltiden tycks runristningen minska i Sverige (660) och Danmark (383), medan den på allvar tar fart i Norge (1445). Nordiska inskrifter på de brittiska öarna förekommer, men är färre än under vikingatiden: 59 totalt, 36 varav finns på Isle of Man. Samtidigt finns anglo-saxiska inskrifter över huvud taget inte representerade i det medeltida materialet. Däremot finns nu 99 runinskrifter på Grönland och 55 på Island.
Sammanfattningsvis erbjuder Sverige det i särklass största runmaterialet (3628), större än Norge (1649) och Danmark (1001) tillsammans. På fjärde plats är Grönland (100). Därefter kommer de anglo-saxiska inskrifterna (90), runinskrifterna i Tyskland (77), på Island (55), de nordiska inskrifterna på Orkney (54) o.s.v. Tidsmässigt är det största materialet från vikingatiden (3700), med medeltiden (2701) på andra plats. Från äldsta tid finns sammanlagt 414 inskrifter.
På det svenska fastlandet hittas runinskrifter framför allt i Uppland och Södermanland, men de är rikligt representerade också i Västergötland, Östergötland, Småland och Skåne m.fl. På Gotland och Öland finns också ett stort material.
Efter reformationen dör runorna i Sverige i princip ut, med undantag för Gotland och Dalarna, där de fortsätter att ristas under lång tid. Med det inte sagt att det på fastlandet skulle skulle finnas några inskrifter alls efter 1500, men i takt med att det akademiska och historiska intresset för runorna väcks blir det allt svårare att skilja mellan faktiskt nedärvt runristande å ena sidan och å andra sidan runristande som inspirerats av det nya vetenskapliga intresset.
Av detta skäl kallas runinskrifter före 1500 för autentiska. Autentiska runinskrifter är inte att förväxla med genuina runinskrifter, dvs. inskrifter som innehåller riktiga runor. Om du ristar en runa på ditt skrivbord i dag, är det en genuin runinskrift, men det är inte en autentisk runinskrift. Om du däremot ristar en runa på ditt skrivbord som du själv hittat på, men som inte är en faktisk runa, är det varken en genuin eller en autentisk runinskrift.
Gå till nästa sida: Runraden och dess utveckling