Liksom runmaterialet i stort kan delas in i tre perioder, kan man också tala om en äldsta runrad från ca 100 e.Kr., en vikingatida runrad från ca 700 och en medeltida runrad från ca 1125. Den äldsta och den vikingatida runraden kallas efter sina inledande runor futhark, medan den medeltida runraden är ett alfabet. Den anglo-saxiska runraden kallas futhork.
Även om den inte följer alfabetets ordning, följer futharken den alfabetiska principen, dvs. att varje språkljud representeras av ett enskilt tecken. I både alfabetet och futharken råder alltså en korrespondens mellan tecken och ljud, och inte, som i det kinesiska skriftspråket, mellan tecken och betydelse.
Utmärkande för runorna är att de, till skillnad från alfabetets bokstäver, har namn. Varje runas namn började ursprungligen på det språkljud som runan betecknade. Exempelvis hette den äldre futharkens j-runa jara 'år'. När man skulle rista ett ord, gick man igenom alla dess uttalsmässiga beståndsdelar och försökte hitta en runa vars namn började på samma ljud. Om ordet var detsamma som runans namn, kunde man ibland rista en ensam runa; det är så vi vet vad j-runan hade för namn.
Denna bokstaveringsprincip, som ursprungligen lades fram av Aslak Liestøl, är uppenbar utifrån runradens historiska utveckling. När det urnordiska jara utvecklades till ár, förändrades nämligen också runans ljudvärde: den forna j-runan började nu beteckna á. Detta är ett starkt argument för att runornas namn spelade en stor roll vid ristningen.
Allt som skrivs med futharken kan utan informationsförlust skrivas med det latinska alfabetet; detta kallas translitterering. Enligt praxis translittereras runor i fet grotesk stil: t.ex. ik. Translitteringen ska ge en exakt återspegling av inskriften, sådan den faktiskt ser ut. Därför följer också andra relevanta detaljer med, såsom ordskillnadstecken.
Korrespondensen mellan tecken och språkljud är dessvärre inte helt vattentät. Detta gäller så väl vårt moderna svenska alfabet som den historiska runraden. I den vikingatida runraden fick exempelvis runan k representera så väl g- som k-fonemet. Här är det viktigt att notera att translittereringen inte tar hänsyn till de faktiska ljudförhållandena, utan är så att säga en blind överföring från futharken till alfabetet: om den så skulle beteckna y, translittereras en k-runa ändå alltid som k.
För att beskriva runornas faktiska ljudvärden används i stället transkription, enligt praxis i kursiv stil. Då markeras dessutom konsonantlängd med dubbelteckning och vokallängd med ett vågrätt streck ovanför bokstaven; av teknologiska begränsningar används emellertid akut accent här.
Både translittereringen och transkriptionen varierar med tiden och platsen. Under historiens gång ändrar vissa runor form, och uttalet skiljer sig mellan olika dialekter.
Futharken delas in i en äldre och yngre variant. Den äldre futharken innehåller 24 tecken och det råder en direkt korrespondens mellan grafem och fonem. Denna 24-typiga runrad kom i början av vikingatiden att ersättas av en 16-typig, där många tecken fick representera två ljudvärden.
Fram till 1836 trodde man att den 24-typiga runraden var den yngsta, och ända sedan dess har reduktionen från 24 till 16 runor varit ett av de stora runologiska spörsmålen. I regel leder språkförändringar till att bokstäver läggs till snarare än tas bort, och då för att korrespondensen mellan tecken och ljud skall öka snarare än minska. I runradens fall tycks en helt motsatt utveckling ha skett.
Michael P. Barnes (1987) ger en översikt över de olika förklaringar till reduktionen från 24 till 16 runor, som runologer givit:
1. Den förklaras av talmagi. Tal som är delbara med 8 skall ha haft magisk betydelse för runristarna. Det är dock inte uppenbart hur stor roll detta kan ha spelat i utformningen av den yngre futharken. Förvisso indelades den 24-typiga runraden i tre grupper om 8 runor, men den yngre futharken indelades i tre grupper med 6, 5 och 5 runor.
2. Den beror på en kulturell kollaps under 600- och 700-talen. Barnes, som inte är övertygad, menar att reduktionen i runinventariet kanske inte nödvändigtvis borde betraktas som en förlust eller tillbakagång: trots allt verkar ju nordborna ha varit nöjda med den under nästan hela vikingatiden. Henrik Williams är däremot något mera positiv till tanken. År 536 orskade nämligen askan från ett stort vulkanutbrott en elvaårig period av missväxt i Norden, med stora samhällsförändringar till följd. Att dessa i sin tur ledde till språkliga förändringar är inte osannolikt.
3. Den är enbart en förenkling av skriftspråket. Enligt Harry Andersens teori kunde runor tas bort om det fanns andra runor som betecknade ljud med samma artikulationsställe; på så vis eliminerades g och d från paren k/g resp. t/d. Vilken runa i ett par som behölls, bestämdes av dess grafiska komplexitet.
4. Den är en följd av stora språkförändringar under 500-, 600- och 700-talen. Framför allt handlar det om synkopen, dvs. bortfallet av vokaler i obetonad ställning: horna > horn, fiskaR > fiskr, rættiR > rættr, (se Pettersson 2005, s. 71). Synkoperingen ledde till fonologiseringen av två fenomen, som tidigare endast varit allofoniska, nämligen omljud och brytning: gastiR > gæstiR > gæstr, erþu > iorþu > iorþ. Fonologiseringen av omljudet innebar en introduktion av tre nya vokalfonem - æ, ø och y - för vilka runor saknades. ???
5. Den är resultatet av en förändring i runnamnens ljudvärden. Denna teori, som ursprungligen framlagts av Aslak Liestøl, är Barnes mycket sympatiskt inställd till. Omljudet, brytningen och synkopen ledde till att oppositioner mellan runornas namn bröts ned. Om runnamnen spelade den stora roll i runristningen som Liestøl menar, skulle detta innebära att en förändring i runinventariet blev nödvändig. Brytningen förklarar exempelvis varför e-runan togs bort: dess namn *ehwaz utvecklades till jóR, och runan kunde därför inte länge beteckna e.
En närliggande fråga är den om tillvägagångssättet. Var övergången till den yngre futharken en gradvis naturlig förändring eller en medveten reform? Barnes (1987) hamnar liksom Liestøl i slutsatsen att en reform ändå måste vara nödvändig för att runorna för g och d skulle elimineras - men om teori 4 och 5 ovan kombinerades, skulle väl någon reform inte vara ett nödvändigt kriterium.
Under äldre tid hade futharken ett förhållandevis enhetligt utseende, även om somliga runor varierade i sin form. Den 16-typiga futharken förekommer däremot i tre olika varianter:
Terminologin avslöjar ett antagande om den yngre futharkens ursprungliga form. De flesta runologer är överens om att kortkvistrunorna utvecklades från normalrunorna och de stavlösa runorna från kortkvistrunorna. Aslak Liestøl hävdar enligt Barnes (1987, s. 30) däremot att kortkvistrunorna är den primära formen av den yngre futharken. Staffan Fridell (2000) för i sin tur en övertygande argumentation om att de stavlösa runorna har utvecklats från normalrunorna snarare än kortkvistrunorna.
De stavlösa runorna utgör en systematisk reduktion av runornas form till dess minsta betydelseskiljande beståndsdelar. De lär ha varit en snabbskrift för vardagliga nedteckningar på trä snarare än monumentala inskrifter på runstenar.
Slutligen måste också stungna runor nämnas. De stora språkförändringarna 500-800 introducerade flera nya vokaler, som saknade representation i runraden, och på grund av futharkens reduktion från 24 till 16 runor saknades motsvarande runor för flera språkljud som existerade redan före språkförändringarna. Dels användes i-runan för så väl e och æ som i. Under vikingatiden utvecklades en metod för att mera exakt specificera språkljudet, nämligen att man ristade en punkt någonstans i runan. Denna stungna runa betecknar ett annat ljud än den ostungna: stungen i-runa betecknar e/æ, stungen u-runa betecknar y, stungen k-runa betecknar g. Så småningom utvecklades under inflytande av det latinska alfabetet ett fullständigt system av stungna runor (Jansson 1984, s. 32).
Gå till nästa sida: Runstenarna